femte kapitlet

Morgnarna var krispigare nu, solen en sfär av vitguld svävandes precis ovanför trädtopparna.
Tidigare under veckan hade en känsla av förhoppning infunnit sig.
Doften av höst.
Övergången från lediga dagar och ovisshet, till pirrande förhoppning i magen och förnyad energi.

Han hade återvänt till Stagepool, efter tre års studier. Han hade svalt den stolthet som inofficiellt rådde på lärosätet. Riktiga, utbildade aktörer behöver inte Stagepool.

Insiktet att på livets hav fanns inte regler, inga sjökort.
Överlevnad och elden att uppfylla sitt inre syfte var vågmannens stjärnor på himlen.
Insikterna hade blommat ut titt som tätt sen han börjat frigöra sig från omgivningens förväntan, stolthet och förutfattade meningar.

Han var en ronin sen barnsben. Någonstans, någon gång under de senaste tio åren hade han slutat navigera efter stjärnorna. Den mer sofistikerade, allenarådande kompassen hade erbjudit en vägledande hand.
Han insåg nu att den gjort honom beroende, och det beroendet hade nästan släckt hans eld.

Mentalt uttröttad av omgivningens tre-eniga ok, fanns inget hos honom som hindrade hans fall mot botten av sitt inre. I mörkret hittade han den eld som brunnit inom honom under hela den tid som Lärosätets och omgivningens ok successivt omformat honom.
Likt ett bonsaiträd som ämnade efterlikna ett riktigt träd.

I mörkret av hans inre, hade hans eld illuminerat hans verklighet och fått honom att inse.
Han var ett riktigt träd.
Född att växa fritt, växa sig stark, i sinom tid åldras, vissna och dö. På sin färd skulle han få många inristningar av kärleksförklaring, gungor uppsatta och kojor byggda i sin krona. Hundar skulle pissa på hans stam, hans frukter bli till pajer, hans rötter attackerade av parasiter, löven skingrade för vinden.
Vad ett bonsaiträd efterliknade, han skulle leva fullt ut.

Hade denna insikt kommit till honom, om inte oket lagts på honom? Hade inte oket till slut tvingat ner honom på knä, fått hans tårar att nära denna blomma? Hade inte oket fått honom att uppskatta doften av denna magnolia, och kraften i hans ben och rygg när han tillslut frigjort sig?
Allt hade en mening. Det var han tacksam för.