fjärde kapitlet

Den nattsvarta brinnande kylan tränger sig in.
Våldför sig och upptar själen, skärmar av fäktade lemmar, gör dom obrukbara men fortfarande kännande. Efter ett tag tystnar även deras skrik.
Allt som finns kvar är det dånet av flyende syre från krampande lungor.

Är det här...?
Ge dom flickan! Rädda dig, lev!
De kommer döda henne...
Du kommer dö! DU DÖR!

"Smärtan är fysisk. Blott fysisk. Bio-elektriska signaler. Ett informationsflöde.
Smärta är inte en sanning. Smärta är blott en hinder att överkomma för att nå fram till den rena, sanna tanken."

Minnen som kommer till undsättning. Läromästares ord som ligger och väntar i minnesbanker, för att när livet kräver dom, ge henne kraft. Hon skulle ha smålett om inte kylan förlamat ansiktsmusklerna.

DU KOMMER DÖ!
Verkligen?

tredje kapitlet

Ansiktet stelt. Mungiporna vittnade om en likgiltighet. Eller snarare en trötthet som bedövade alla känslor.
Var han deprimerad?
Nej, det var morgon. Eller snarare förmiddag. Gårdagkvällens flöde av isnpiration hade dragit med honom likt en tsunami och nu låg han uppspolad på stranden av sitt tangentbord och kipade bakfullt efter lust.

hggggggggggggggggggggggggggggggggggggggggggggggggggggggggggggggggggggggggggggggggggggggggggggggggggggggggggggggggggggggggggggggggggggggggggggggggggggggg

Efter en stund lutade han sig bak i arbetstolen, och bara satt. Kroppen var alldeles tung. Livet var helt stilla, men det grämde honom att han inte kunde njuta av det. Inte kunde absorbera stillhetens helande kraft i nåt slags meditativt tillstånd. Han bara satt där, för trött för att känna sig onyttig. För skamsen för att kunna känna sig fridfull.

Han skämdes. Han skämdes för sitt frossande i kylskåpet under gårdagkvällens nattliga inspirationsflöde. Han skämdes för var han var i livet. Han hade undvikit Facebook de senaste månaderna, endast sporadiskt gått in på sidan. Varje gång hade han fruktat att läsa någon av hans klasskompisars status-uppdatering för rädsla över att de fått jobb.
Hittills hade det inte varit alltför svårt att lura sig själv, att läsa in och vrida om formuleringar så att det kunde verka som att de fortfarande var lika arbetslösa som han själv.

"ser fram emot rep-start" satt som en medeltida murbräcka i magen på honom. Hans mage som för övrigt inte längre var en mur. Ytterligare något han måste låtsas inför sig själv och andra att han inte brydde sig om, han var glad och harmonisk ändå.

Att just denne av hans klasskamrater inte heller haft jobb hade skänkt honom lugn över sin egen situation.
"Det är oerhört svårt i den här branschen. Inte ens Peter har jobb." var hans ständiga oformulerade tanke. Det hade skyddat honom från att se sig själv och sin egen oförmåga att marknadsföra sig själv.
Att inte ens Peter fick jobb hade varit ett bevis för att branschen nu var tuffare än någonsin. Att det inte var så konstigt att han själv inte hade jobb.

I själva verket var han lat. Han visste det innerst inne. Innerst inne hade han gömt lathetens fula hånflinande narrmask för sig själv och omvärlden. Men lager av lögner och ursäkter föll nu som gulnade höstlov och kvar stod han själv naken, med lathetens narrmask som enda klädesplagg.

Idag var ingen bra dag helt enkelt. Inget svar från de ynkliga två personer han mailat under gårdagen. Två ynkliga personer. Det borde ha varit tjugotvå. Då hade en av hans lögner i alla fall varit sanna.
Hade han vad som krävdes i det här yrket?
Han var bra på det, det visste han. Så långt hade han ändå kommit i sin utveckling tillslut att han insett det.
En scen under fötterna och ett manus i handen och han kunde skapa förbannat bra grejer. Om inte annat så njöt han själv, han till och med sjöd av liv och lust. Han ville sprängas upp ut längs med väggarna av lust.

Om det ändå varit så enkelt. Universitetet hade gett honom verktyg och mod, utvecklat honom som person och yrkesman. De hade gjort honom till en konstens samuraj, en som tjänar. En krigare, som visste allt om konsten att strida, att underhålla sina vapen och verktyg. Som hade förmågan att ta sig an slagfältet och bemästra det.
Men som samuraj behövde han en herre, som ledde honom till slagfälet där han kunde skapa sin konst.
Sekunden han tagit examen, hade han förlorat sin läromästare, något han visste var tvunget att ske. Vad han hoppats på var att en ny herre skulle komma och ta honom under sitt befäl. Det hade skett med vissa av hans kamrater, men inte med honom.

Universitetet hade gjort honom till en samuraj, i en värld där endast de herrelösa ronins, vågmän, kan överleva. Denna värld var ett hav, där endast de som lärde sig att bli ett med vågorna kunde överleva. De som kunde navigera sig på egen hand fram till slagfältens stränder.
Han själv var just nu blind och långsamt drunknande. Om han skulle överleva och komma upp till ytan igen var det bäst att han lärde sig att simma. Och det fort. Simma och navigera.

Han gick ut i köket för att koka ytterligare en kopp te.

andra kapitlet

Smak.
Jord. Blod.
Ilning. Saknad tand. Varm len svullen läpp.
Allting flyter. Luften, ljuden, trycket mot bröstet. En känsla av kollaps och expansion i ultrarapid. Som sirap i en vattenhjul.

"VAR ÄR FLICKAN!?"

Lukten av jord rusar genom näsan, fyller hela medvetandet, kort innan resten av verkligheten tränger sig in.
De tre männen som omringar. Gruset som gräver sig in i kinden. Axlarna som klagar över händernas bakbundenhet.

"TALA, ANNARS ÅKER DU I IGEN!"

Vätan från håret som rinner ner i ögonen. Kläderna som klibbar fast mot huden. Kylan som återigen sprider sig över den hittills domnade huden.
Minnet av mörkret och den kompakta kyla som nyss sträckt hela ens existens intill evighetens bristningsgräns.
Den snabba välbekanta rytmen av våld. Det bekanta i överfallets plötsliga tumult.
Hästars skri, vibrationerna i handen när stål mötte stål. Ett par ögon, turkosa som det hav drömmarna ibland lockade fram.
Vad hade hänt? Alla vågor av minnen försvårade orienteringen.

"TALA FÖR HELVETE, TALA!"

Vad var det? Något i mannen med den slätrakade skallens tonfall. Var det desperation? Vad var det med flickan, varför var hon viktig? Levde hon fortfarande? Det spelade mindre roll just nu. De här männen betydde problem. Problem som måste överkommas. Problem och smärta.

"Sänk i'na igen Terv, så hostar hon snart upp'et"

Råa skratt. Nej, rädsla och självförakt maskerad som råhet och skadeglädje. Som hyenor i närvaron av ett större rovdjur.
Ett rovdjur som bidar sin tid. Genom mörker och kyla.

första kapitlet

Han satt orörlig, tvekande framför skärmens blå ljus. Ljudet från kvinnan i rummet intill när hon vred sig runt och runt i sängen hade till slut tystnat. Allt som fanns var fingrarnas spindellika rörelser över tangentbordet. Han smålog åt tanken att händernas rörelser var lika knyckiga som själva ljudet tangenterna skapade.

Plötsligt helt tystnad. Tomhet.

Klockan längre bort i hallen var det enda som sa honom att han fortfarande levde. Jag lever.
Vänster axel sjönk en smula när blev varse om dess tidigare spända tillstånd, ett vittnande om hans inneboende rädsla och ensamhet.

Hans rädsla kom sig av den osäkerhet han bar på när det gällde honom själv. Den senaste tiden hade lusten att leva, eller snarare uppleva, falnat. Han ville fråga sig själv men vågade han?. Han hade satsat för mycket, investerat tid och pengar, för mycket stod på spel för att han skulle hoppa av nu och börja om på ny kula. Det var hans styrka och hans svaghet, förmågan att resa sig igen, oftast efter att ha lämnat ett ofärdigt verk bakom sig.