tredje kapitlet

Ansiktet stelt. Mungiporna vittnade om en likgiltighet. Eller snarare en trötthet som bedövade alla känslor.
Var han deprimerad?
Nej, det var morgon. Eller snarare förmiddag. Gårdagkvällens flöde av isnpiration hade dragit med honom likt en tsunami och nu låg han uppspolad på stranden av sitt tangentbord och kipade bakfullt efter lust.

hggggggggggggggggggggggggggggggggggggggggggggggggggggggggggggggggggggggggggggggggggggggggggggggggggggggggggggggggggggggggggggggggggggggggggggggggggggggg

Efter en stund lutade han sig bak i arbetstolen, och bara satt. Kroppen var alldeles tung. Livet var helt stilla, men det grämde honom att han inte kunde njuta av det. Inte kunde absorbera stillhetens helande kraft i nåt slags meditativt tillstånd. Han bara satt där, för trött för att känna sig onyttig. För skamsen för att kunna känna sig fridfull.

Han skämdes. Han skämdes för sitt frossande i kylskåpet under gårdagkvällens nattliga inspirationsflöde. Han skämdes för var han var i livet. Han hade undvikit Facebook de senaste månaderna, endast sporadiskt gått in på sidan. Varje gång hade han fruktat att läsa någon av hans klasskompisars status-uppdatering för rädsla över att de fått jobb.
Hittills hade det inte varit alltför svårt att lura sig själv, att läsa in och vrida om formuleringar så att det kunde verka som att de fortfarande var lika arbetslösa som han själv.

"ser fram emot rep-start" satt som en medeltida murbräcka i magen på honom. Hans mage som för övrigt inte längre var en mur. Ytterligare något han måste låtsas inför sig själv och andra att han inte brydde sig om, han var glad och harmonisk ändå.

Att just denne av hans klasskamrater inte heller haft jobb hade skänkt honom lugn över sin egen situation.
"Det är oerhört svårt i den här branschen. Inte ens Peter har jobb." var hans ständiga oformulerade tanke. Det hade skyddat honom från att se sig själv och sin egen oförmåga att marknadsföra sig själv.
Att inte ens Peter fick jobb hade varit ett bevis för att branschen nu var tuffare än någonsin. Att det inte var så konstigt att han själv inte hade jobb.

I själva verket var han lat. Han visste det innerst inne. Innerst inne hade han gömt lathetens fula hånflinande narrmask för sig själv och omvärlden. Men lager av lögner och ursäkter föll nu som gulnade höstlov och kvar stod han själv naken, med lathetens narrmask som enda klädesplagg.

Idag var ingen bra dag helt enkelt. Inget svar från de ynkliga två personer han mailat under gårdagen. Två ynkliga personer. Det borde ha varit tjugotvå. Då hade en av hans lögner i alla fall varit sanna.
Hade han vad som krävdes i det här yrket?
Han var bra på det, det visste han. Så långt hade han ändå kommit i sin utveckling tillslut att han insett det.
En scen under fötterna och ett manus i handen och han kunde skapa förbannat bra grejer. Om inte annat så njöt han själv, han till och med sjöd av liv och lust. Han ville sprängas upp ut längs med väggarna av lust.

Om det ändå varit så enkelt. Universitetet hade gett honom verktyg och mod, utvecklat honom som person och yrkesman. De hade gjort honom till en konstens samuraj, en som tjänar. En krigare, som visste allt om konsten att strida, att underhålla sina vapen och verktyg. Som hade förmågan att ta sig an slagfältet och bemästra det.
Men som samuraj behövde han en herre, som ledde honom till slagfälet där han kunde skapa sin konst.
Sekunden han tagit examen, hade han förlorat sin läromästare, något han visste var tvunget att ske. Vad han hoppats på var att en ny herre skulle komma och ta honom under sitt befäl. Det hade skett med vissa av hans kamrater, men inte med honom.

Universitetet hade gjort honom till en samuraj, i en värld där endast de herrelösa ronins, vågmän, kan överleva. Denna värld var ett hav, där endast de som lärde sig att bli ett med vågorna kunde överleva. De som kunde navigera sig på egen hand fram till slagfältens stränder.
Han själv var just nu blind och långsamt drunknande. Om han skulle överleva och komma upp till ytan igen var det bäst att han lärde sig att simma. Och det fort. Simma och navigera.

Han gick ut i köket för att koka ytterligare en kopp te.