Smak.
Jord. Blod.
Ilning. Saknad tand. Varm len svullen läpp.
Allting flyter. Luften, ljuden, trycket mot bröstet. En känsla av kollaps och expansion i ultrarapid. Som sirap i en vattenhjul.
"VAR ÄR FLICKAN!?"
Lukten av jord rusar genom näsan, fyller hela medvetandet, kort innan resten av verkligheten tränger sig in.
De tre männen som omringar. Gruset som gräver sig in i kinden. Axlarna som klagar över händernas bakbundenhet.
"TALA, ANNARS ÅKER DU I IGEN!"
Vätan från håret som rinner ner i ögonen. Kläderna som klibbar fast mot huden. Kylan som återigen sprider sig över den hittills domnade huden.
Minnet av mörkret och den kompakta kyla som nyss sträckt hela ens existens intill evighetens bristningsgräns.
Den snabba välbekanta rytmen av våld. Det bekanta i överfallets plötsliga tumult.
Hästars skri, vibrationerna i handen när stål mötte stål. Ett par ögon, turkosa som det hav drömmarna ibland lockade fram.
Vad hade hänt? Alla vågor av minnen försvårade orienteringen.
"TALA FÖR HELVETE, TALA!"
Vad var det? Något i mannen med den slätrakade skallens tonfall. Var det desperation? Vad var det med flickan, varför var hon viktig? Levde hon fortfarande? Det spelade mindre roll just nu. De här männen betydde problem. Problem som måste överkommas. Problem och smärta.
"Sänk i'na igen Terv, så hostar hon snart upp'et"
Råa skratt. Nej, rädsla och självförakt maskerad som råhet och skadeglädje. Som hyenor i närvaron av ett större rovdjur.
Ett rovdjur som bidar sin tid. Genom mörker och kyla.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar