Han satt orörlig, tvekande framför skärmens blå ljus. Ljudet från kvinnan i rummet intill när hon vred sig runt och runt i sängen hade till slut tystnat. Allt som fanns var fingrarnas spindellika rörelser över tangentbordet. Han smålog åt tanken att händernas rörelser var lika knyckiga som själva ljudet tangenterna skapade.
Plötsligt helt tystnad. Tomhet.
Klockan längre bort i hallen var det enda som sa honom att han fortfarande levde. Jag lever.
Vänster axel sjönk en smula när blev varse om dess tidigare spända tillstånd, ett vittnande om hans inneboende rädsla och ensamhet.
Hans rädsla kom sig av den osäkerhet han bar på när det gällde honom själv. Den senaste tiden hade lusten att leva, eller snarare uppleva, falnat. Han ville fråga sig själv men vågade han?. Han hade satsat för mycket, investerat tid och pengar, för mycket stod på spel för att han skulle hoppa av nu och börja om på ny kula. Det var hans styrka och hans svaghet, förmågan att resa sig igen, oftast efter att ha lämnat ett ofärdigt verk bakom sig.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar